Återigen hemma eller rättare sagt i sverige, hemma känner jag mig någon helt annanstans i världen vilket alla nog förstår.

Gårdagen var den jobbigaste dagen i mitt liv, och den fick mig att reflektera över att om hela jag är gjord av tårar? För jag slutade aldrig gråta. Det kom så hejdlöst mycket tårar att jag knappt kunde andas, hur mycket Mete än torkade bort dem. I natt ska jag sova ensam för första gången på jag minns inte ens när, och jag gruvar mig. Jag behöver din armar omkring mig och mitt huvud på ditt bröst.

Förlåt vänner och familj att jag inte svarar på sms och samtal, men ni vill ändå inte prata med mig just nu.