Nej, jag har inte dött. Jag har flyttat hemifrån, jag har varit på avskedsfest för jennifer, varit på ikea och köpt massa grejer jag behövde och inte behövde, jag har fått heltidsanställning på världens bästa jobb, jag har flyttat grejer, spikat i betongväggar, skaffat ica-kort och massa andra grejer som ger vuxen poäng! Även har jag letat resor lika besatt som jag var i julklappar när jag var liten. Och bra har det gått, den 13 november far jag förmodligen till turkiet, konya och min älskling. Just nu känns det som jag skiter i allt annat bara jag får träffa honom nu. Dessa telefonsamtal vi har kostar nämligen mig skjortan.

Det är som så komiskt, jag trodde aldrig jag skulle bli den som är den liksom. Jag har alltid hatat alla kärlekspar som plötsligt ger upp hela omvärlden bara för att vara med varandra. Nu förstår jag helt varför.

"självklart vill jag träffa den enda killen som lyckats fånga min dotters hjärta" -Sant. Mamma fick mig att inse att jag aldrig varit kär förut. Kanske därför det slog till fem dubbelt efter tjugo år.