Never judge a book by it's cover.
jag saknar allt som var. jag saknar allt som var när jag var riktigt liten och bytta bästisar oftare än underkläder. jag saknar tiden då man blev stor nog att förstå att bara en kan vara bäst. det finns bara en man låter komma riktigt nära. jag saknar hur jag lät mitt liv kretsa kring en annan människa och trots att jag var helt beroende kände jag känslan av att det finns inget i världen jag behövde. jag var helt oberoende på ett sjukt beroende sätt. jag saknar allt som hade med dig att göra. jag saknar även hur vi var. och när vi var som bäst var den bästa tiden i mitt liv. jag saknar rutinerna jag hade då jag hade dig i mitt liv. jag saknar att skratta på det där sättet jag bara skrattar när jag är lycklig. jag saknar även att gråta mot din axel. när jag alltid vet att du tröstar mig. och när du inte förstår så försöker du förstå. jag saknar år som varit som jag aldrig tog vara på. jag saknar personen jag var, samtidigt som jag gillar personen jag blivit. du hjälpte mig bli den jag är och därför kan jag gilla den jag är idag. jag gillar dock inte valen jag gjort. jag vet att om 15-20 år kommer jag komma tillbaks på min "barndom" och jag kommer inte minnas det jag vill minnas bäst, som bäst. för det bäst var det jag försakade och valde bort. frågan är om jag någonsin kommer få svar på om jag valde rätt. vart hade vi varit idag? och ser mitt liv ens någonting alls ut som det gör idag? jag hoppas självklart inte. men det är endast för att jag flyr från den här skiten för att skapa mig ett bättre liv någon annan stans. där ingen vet vem du är eller vet något om dig. där du får chansen att skapa något helt nytt, börja om. hur fan kunde jag välja så jävla fel att jag vill fly? jag brukade ju uppskatta livet, gilla läget och vara lycklig.
det var så lätt förr. när jag var mindre visste jag vilka jag kunde prata med. jag visste även exakt vilka jag kunde prata om allt med. jag visste vart jag bodde, vart jag hade alla människor omkring mig, vilka som funnits där och vilka som svikit, vilka jag förlåtit och vilka som förlåtit mig. jag visste vad jag skulle gå, vad jag skulle bli, jag visste vad jag ville göra då och då och där och överallt. förr visste jag fan allt. nu kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte vet nått. ingenting vet jag. jag vet inte om jag vill bo hemma eller flytta. om jag vill hoppa av skolan eller gå kvar. om jag ens vill bli frisör eller bara komma bort. om jag vill stanna eller resa. och isåfall stanna för vad? jag vet inte om jag vill ha ett jobb jag gillar med människor jag kan lära känna och som kan bry sig. eller om jag bara vill ha ett jobb där jag tjänar pengar. jag vet inte ens vad jag vill göra med alla dessa pengar när jag har dom. jag vet inte ens vart jag vill resa i sommar om jag får ihop pengar. jag vet inte om jag vill bo med mamma eller pappa, om jag ens vill det? jag vet inte hur jag ska prata vett med mina småsyskon att inte ha mig som förebild, inte gå i mina fotspår men hur ska jag göra det när jag inte ÄR någon förebild? hur ska jag kunna vara en stöttade person för mina vänner, hjälpa dem med val här i livet precis som de hjälper mig när jag knappt vet vilka som är mina vänner längre. jag vet att jag alltid kan lita på folk men ja. jag vet som sagt inte längre. ingenting vet jag. jag vet fan inte ens vem jag är längre. när jag fick frågan för några veckor sedan att beskriva mig själv med tre ord kunde jag inte det. vem fan är jag? OCH VAD FAN HAR DU GJORT MED MICAELA?
allt är bara en fasad. jag har förstått det nu
Postat av: Anonym
glöm aldrig aldrig att jag älskar dig.
Trackback
